Jag är på väg neråt..det var längesen det var såhär och det känns som att jag är på väg åt helt fel håll. Allt blir fel..inseminationer som inte fungerar eller görs som de ska..barn som trotsar eller bara jävlas för att de ska..en fru som jobbar jobbar och nog inte riktigt förstår hur dåligt jag mår eller åt vilket håll det pekar..Jag vet inte hur jag ska ta mig upp igen..det känns allt för svårt och allting går emot mig..
Igår var M här och hälsade på..gravid och bebis ska komma i februari..jag vill också ha en bebis i min mage..känna känslan av att det finns ett litet liv i mig..kunna fantisera och drömma om hur det ska bli med tre barn..överallt ploppar det ut bebisar..överallt finns det kvinnor med gravidmagar..och det enda jag har är ont..jätteont..men ingen bebis i sikte..Frun säger att vi ska glömma det som varit och ta riktiga tag nästa månad..att vi ska prata med donatorn...att han måste ta tag i det och att han inte kan komma med undanflykter..vi har redan sagt att från den 16 så MÅSTE han finnas tillgänglig..men vem vet vad han kommer med för undanflykter när den dagen kommer.. Jag ska vara glad åt de två vi har men nu när vi bestämt oss för en tredje så känns de så hopplöst..
Vikten..även den går åt helt fel håll..Jag har gått ner ca 10 kg men inte gör det mig smalare eller lyckligare..jag har fortfarande ca 25kgs övervikt och det tar tid..sist hade jag gått upp två hekto..jag förstår det inte..även detta gör mig deppig..jag tycker att jag verkligen äter som jag ska men ändå händer det inget de senaste veckorna..jag måste komma under 85--och sen under 80 och 75 och 70..sen kanske jag kan fundera om det kan vara nog..men fram till dess lider jag helvetes kval varje dag och helst av allt vill jag inte äta alls..men det fungerar ju inte det heller..jag måste äta varje dag..ofta men lite..det är så jag gjort innan..och dricka massa massa vatten..det är viktigt..Jag säger till mig själv varje dag att jag SKA skärpa mig nu..att jag ska ta tag i mitt liv..bli smal och en glad och pigg mamma..men nej..det blir värre..humöret blir värre och jag blir arg jättelätt..det spelar ingen roll på vad..jag blir bara så arg och då vill jag bara rymma..jag vill inte vara med..jag vill krypa ur min egen kropp och inte komma tillbaka..men trots det är jag här..
jag behöver hjälp att komma upp..upp ur den här mörka hålan..där allt bara är fel..jag vill inte ha det så här..för är det såhär det ska vara ja, då vill jag inte vara med längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar