idag är en sådan dag

men det känns inte rätt att berätta det..
Jag lider istället i tystnad. Tar en sekund och ett andetag åt gången. Jag är fortfarande inte klar. Har lyckats att duscha och ta på mig några kläder. Dragit borsten genom håret men lyckades tappa bort min klämma under tiden. Nu sitter jag ner igen. Fast jag vid denhär tiden borde ha varit och handlat med flickorna. Borde kanske t.om ha hunnit plocka undan, planterat om våra blommor (jag vet att de kommer att överleva i två dagar sen kan vi kasta dem för vi har glömt att sätta dom i jorden) Jag vill sätta upp vår hylla och göra fint. Sen vill jag sitta vid datorn och beställa nya gardiner, hitta dendär fina lyktan som jag gillar så mkt. Jag vill sova men vågar inte somna för jag är rädd att ngt ska hända då. Inte bara med mig men med den lilla. Jag vill inte riskera det.

Det är så mkt som jag borde göra men inte klarar av ännu. Vet inte hur jag ska göra för att förändra min värld. Orka och våga leva.

Dessutom är det konstig stämning hemma. Hon jag delar räkningarna med är konstig o jag har svårt att läsa av henne.Hon är arg sur och konstig och det gör mig rädd o osäker o då blir dagen ännu mera fel. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara en glad familj som umgås, skrattar o har roligt tillsammans. I denna familjen är alla sura, tjatar om ALLT o allt för mkt men jag vill verkligen inte ha det så. Men det verkar som att alla andra vill det.

Jag skulle behöva egentid även om det blir tillsammans med lilla P. Hon bara hänger med som ett litet plsåter så det spelar liksom mindre roll.

Jag tänkte ta med henne till affären nu. Saka handla lite måste saker. I eftermiddag ska jag köra pojkarna till fredagsnöjet. Sen blir det att köra tant av äldre sort till sköterskan. Sen ska jag hem o överleva igen.

HAR DU GJORT NÅGON GLAD IDAG??!!
tänkvärda ord..ska skriva de på en vägg..presic vid utgången..tål att tänkas på och tål verkligen att leva efter..

o ibland blir det precis som man befarat..

jag funderar på att lämna dom..flytta till ngt eget. Jag orkar inte mer. Jag var rädd för att detta skulle hända. Jag sitter fast..det låter..det känns inte bra. Bebis skriker..hela hela tiden och jag kan inte trösta. Jag kan inte amma ordentligt och jag kan inte trösta. Hela tiden skriks det..hela tiden låter det. Jag vill inte mera..skriker inte den ena så skriker den andra. Mamma mamma mamma mamma mamma mamma hela hela tiden..antar att skriken hela tiden låter som mamma mamma mamma mamma mamma..

Jag kastar in handduken..Jag mår dåligt. Jag vill vara ensam en sekund utan att allt låter, tjatar, skriker.. jag slutar att pumpa från nu. Vi har ersättning hemma. Det blir folk av barn som får ersättning med trots allt. Att barnen inte får samma förutsättningar spelar inte ngn roll. Jag orkar inte längre och bara för att känns inte ok. Jag vill vara ensam. Slippa allt ljud..allt skrik.

Jag skulle betalt räkningar men det är inte gjort
Jag skulle lagt in saker till försäljning men det är inte gjort o vi behöver verkligen pengarna
Frun skulle pluggat men det är inte gjort
Vi skulle haft en mysig lördag eftersom vi inte fick en mysig fredag men det har inte blivit så heller

Istället sitter barnen o har fredagsmys ensamma, fru o ungen som skriker går runt runt o jag vill bara dö..på riktigt..slippa allt..

Det blir inte alltid som man tänkt sig..

..jag kan inte amma och jag känner mig helt värdelös. Jag vill amma, jag vill ge bebis det bästa som finns. Närheten och den viktiga mjölken. Det går inte, det vill sig inte..Jag blöder, det gör ont, det spänner, jag har frossa och jag har feber som kommer och går. Jag hyr en bröstpump, jag pumpar var tredje timme, jag känner mig låst. Jag känner mig värdelös, mindre mamma.. Jag försöker att tänka positivt men det är jobbigt, det tar emot. Jag kan inte gå ut, jag får ångest, panik. Det gör ont i mig. Jag vet inte vad jag ska göra och allt blir rörigt. Jag står inte ut. Jag inbillar mig att det ska blir bra, jag gråter, vet att det inte stämmer. Det fungerar inte trots att jag försöker, ibland vill bebis inte ta bröstet trots att jag försöker att inte visa att det gör ont, att det känns som att jag ska gå i bitar. Det är det bästa för henne, dessa viktiga droppar av vitt guld. Det gör ont när hon inte vill äta, det gör ont när hon letar efter bröstet och ändå inte vill ta det. Det stressar mig att jag måste pumpa var tredje timme, att hon allt som ofttast dessutom vill äta samtidigt som jag pumpar. Jag vill ge henne maten men tiden finns inte alltid och jag vet att jag måste släppa taget och låta S ta matningen. Fast det gör ont för det bevisar bara att jag inte är en riktigt mamma, en som föder barnet men inte ammar det. Jag hade sett fram emot detta, dumt nog hade jag i mi vildaste fantasi inte kunnat tro att det inte skulle fungera. Jag har ju ammat de andra två utan problem i många månader. Varför fungerar det inte nu? Varför blir det inte rätt denna gången? Betyder detta ngt? Nu har det gått mer än 3 timmar igen och det är dax att sätta sig vid pumpen igen..

Ibland vill jag bara gå över till ersättning..jag vill kunna slippa pumpen, vill kunna värma maten utan problem..men samtidigt önskar jag bara att amningen ska fungera. Jag vill kunna åka iväg utan att ha panik över att pumpa, mata, värma mat (inte i mikron tydligen..det har vi lyckats med i flera dagar..suck!!)
Jag ville inte att det skulle bli såhär. Det skulle vara mysigt att vara hemma och mammaledig. Vi skulle mysa, följa lilla T till dagis och sedan gå långa promenader. Ha mystid tillsammans och allt skule vara bra. Nu består livet av ångest dygnet runt..

It's a Snippa!!!!

Måndag kl 00.00, Vaknar med magont. Får aningar om att lilla P är på väg. 01.00 väcker frun. Sen går allt rasande fort. Barnvakt hämtas, förlossning rings. Barn pussas hejdå o dendär väskan som manegentligenmåstepackafemveckorinnanförlossningen packas. Frun kör i racerfart till HBG. Där letar vi parkering (enkelt att hitta mitt i natten)Vi letar oss fram till hissen och när den är på rätt ställe möts vi av Tordis och Karolina. Den första undersköterska och den andra barnmorska. Det föds en del barn denna natten tydligen för de springer ut och in till oss utan att kunna stanna ngn längre tid. Bebis hjärtljud är ngt höga så de ska hålla lite extra koll. Jag ber om lustgas trots att jag inte vill. Jag pallar helt enkelt inte, det går för fort och gör för ont. Jag är öppen 4-5 cm vilket får mig att tvivla på att det verkligen är dax. Efter en stund så är jag öppen i princip helt, en liten liten kant kvar bara. Jag ber att de ska ta hål på hinnorna men BM vill vänta, poff säger det så har de spruckit av sig själv. Kl är då 05.04. Nu är det underbara krystvärkar som kommer och jag tar i, dock med lite motstånd. Jag tror att det beror på att alla sagt att bebis kommer att vara STOR STOR..jag är rädd att det inte ska gå bra, att ngt ska hända osv. Kl 05.16 tittar en liten tjej ut..hon är medtagen, blå och rosslig. Frun får klippa navelsträngen men sen tar de med henne bort och ser till att hon andas, sugs och att hon mår bra. Efter vad som känns som en evighet så lägger de henne på mitt bröst. Hon är äntligen här, vår lilla tjej. 4250gram och 54cm lång. Mindre än storasyster trots att jag hela tiden fått höra att hon kommer att väga närmre 5kg..huvudmåttet var 36, systerns 39..det kändes skillnad kan jag säga!
Vi får mysa lite tillsammans, jag frun och lilla P. Sen blir det frukost med goda mackor(de var godare förra gången)och sen får jag duscha, de väger mäter och klär på lilla P. Efter 6 timmar är vi befriade och får åka hem. Vi räknade minuter och sekunder tillslut. Vi ville hem, bara vara en familj.
på vägen hem ringer lilla T, jag vill ha min bebis säger hon. Jag lovar henne att vi är på väg hem så hon blir glad. När hon ser bebis så blir hon glad. Detdär är MIN bebis berättar hon för de som vill och inte vill veta.

L kommer hem från skolan, han har med sig en kompis. Han tittar på sin nya syster, konstaterar att hon är söt och går sedan vidare. Någon gång då och då tittar han på henne..besviken över att det är en flicka..(Tur att hans pappa är så hinmla bra att han fixar en bror till honom då..som dessutom ska heta ett namn som påminner om Ls egna..med samma förstabokstav osv..suck! jag kommer aldrig att bli bra i Ls ögon..)

Det viktigaste är att lilla P kommit till världen och nu fortsätter livet..som tyvärr inte blivit som tanken var..det kommer i ett annat inlägg..

14 dagar= 2 veckor

Idag är det två veckor sedan Korven skulle kommit ut. Tyvärr verkar det inte som att hen har samma planer som oss andra. Hen skulle varit här i augusti men nu är det september och bebis är fortfarande dold i min mage..Jag förstår inte varför. Det verkar helt ärligt som att den inte vill komma ut. Den verkar liksom inte förstå hur den ska komma ut. Den buffar och trycker men enbart uppåt. Inget neråt. Ibland känner jag värkar men de är inte starka och inte många. Jag tror att jag denna gången kommer att behöva hjälp med värkstimulerande. Det känns inte alls roligt att denna förlossningen kommer att bli helt annorlunda om man jämför med de andra. Jag vill att det ska starta som sist..gå igång fort för att klämma ut bebis och sedan komma hem igen.

Jag är nyfiken på storlek, hur hen ser ut, om hen är en snippa eller en snopp. Jag vill lära känna dendär filuren som bott i min mage i nästan 10 månader nu..

Nu ska vi ut i trädgården en sväng. Göra fint inför vintern. I eftermiddag ska vi till loppis en sväng. Ska inte handla något men det är alltid roligt med loppis och detta lär bli den sista för denna säsongen. Sen blir det ta det lugnt om jag inte ringer förlossningen och kollar läget lite. I morgon blir det en jobbig dag tror jag. Oron är på topp. Tur att jag har den underbaraste frun i världen, som alltid stöttar och finns och gör allt för min skull. Frun som jag älskar så otroligt mycket!

13 dagar..lite känningar och kalas..

..vet ju att det inte är dax än men 13 dagar över tiden är mkt och det borde ju snart hända ngt..tycker man iallafall..Har lite små känningar men inget mer..Som de senaste dagarna. Mest har jag problem med magen vilket är jobbigast just nu.

I eftermiddag ska vi på kalas. 5 mils resa åt fel håll, vem vet det kanske sätter fart på bebis..så att vi har nästan 8 mil till sjukhuset istället:-) Barnens tre kusiner fyller 13 och har fyllt 11. Stora killarna som vi tyvärr inte har så bra kontakt med. Tråkigt när det blev så. Man får hoppas att det kan bli bättre med tiden. Kanske träffas lite då och då iallafall.

I morgon är det loppis, troligen den sista för denna sommaren. Det ska bli roligt. Ska inte kolla ngt speciellt men det blir roligt iallafall. Hade varit roligt att hitta ngn retrosak, vagn eller liknande som man kan sälja vidare.

Nu kollar vi frasier sen är det pannkakslunch. l har en kompis här och de leker så fint. Synd att det inte blir så länge i dag..

jag lovade mig själv att glömma..

och inte fundera mera men ändå sitter jag här och känner efter varenda liten sak som händer i kroppen. Bebis är väldigt rörlig..konstant i rörelse..inte stilla en minut och det är väl bra..då vet jag att hen lever iallafall och det är ju det mest positiva iallafall..men det räcker inte. Jag vill ha värkar..jag vill att det ska komma igång och hända något..det tar för lång tid, det händer inget, det fungerar inte och jag bli bara mer och mer ledsen, nere och vill inte längre..

vi ska fika nu iallafall..det ska bli gott för jag är hungrig och vill ha mat. Måste se till att min mage sätter igång med..

jag säger upp mig som gravid..jag tänker inte föda alls..bebis du kan stanna där inne i mörkret..då har vi åtminstone ngt gemensamt..mörker mörker överallt..